Det senaste året har varit ett ganska omtumlande år för mig. Jag har som person insett så mycket om mig själv och jag har börjat uttrycka vad jag tycker och tänker på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Detta kan jag inte tacka mig själv för. Jag måste tacka alla dem som har öppnat mina ögon för vad som egentligen händer runt om oss. Hur stor sexismen och ojämlikheten ännu är.
Det har inte varit lätt att ta till sig och delar av mig har kämpat emot.
För det har inneburit att jag varit tvungen att se mina egna fel, hur jag beter mig och vilka värderingar jag faktiskt har. Det har varit jobbigt. Det är fortsatt jobbigt för det är inte över än. Hur jag än uttrycker mig om barnfattigdom, främlingsfientlighet eller jämställdhet så är jag inte perfekt. Det kommer jag aldrig att bli. Ingen människa är perfekt, ingen är fullkomlig. Man talar ofta om den mänskliga faktorn när saker och ting händer. The human error. Det mänskliga felet. Det är mänskligt att fela.
Att inte se till sig själv är också en form av mänskligt fel. Vare sig det är när man bränner ut sig på ett jobb eller för att man inte ser sina egna fel och brister när man så gärna ser till andras.
Det är så lätt att när någon påpekar ett fel man själv har, peka på någon annan och säga “Men titta på hen då!”
För även om vi har kommit längre än andra vad gäller djurhållning, jämställdhet och en massa annat så finns det ju fortfarande saker att jobba med. Att vi kommit längre än andra är inte ett tecken på att vi ska sätta oss ner och vänta på att andra ska komma ikapp.

Men att peka på felet hos någon eller något annat när ens eget fel påpekas är att förneka sig själv. Man förnekar sig chansen att ta sig en titt på sig själv och se att man har brister och fel som man kan göra något åt. Vilket i sin tur leder till att man blir en bättre människa.

Men vad är då en bättre människa? Blir man någonsin komplett? Jag vet inte. Jag sitter inte på alla svaren, ganska ofta chansar jag hejdlöst.

Annonser