Slutet av januari. Redan är jag så trött att jag inte kan sova. Det som skulle bli en nedgång från årsskiftet ser inte ut att komma förrän vecka åtta. Fram till dess är det full fart och allt ska ut igår. Jag sitter i köket. Klockan är nästan fyra på morgonen och jag borde sovit för länge sedan. Men trots att tröttheten bränner bakom ögonlocken så kan jag inte somna. Har öppnat balkong dörren för att få in lite friskluft. Kanske är det ny luft som ska till för att söva mig. Kanske. Eller så är det så att det är det där monotona ljudet i öronen som håller mig vaken. Det där som man inte kan stoppa med hörselproppar. I alla fall inte längre. Kanske kunde jag gjort det en gång för länge sedan. Nu är det kvar där inne. Ett susande har där alltid funnits, men nu har det fått komplettering av ett mer molande ljud. Som en motor som jobbar på låga varv. Kanske är det det som håller mig vaken inatt.

De säger att det bästa sättet att somna är att ligga still och blunda. Men kroppen vill inte vara still. Benen vill röra på sig. Ena stunden är det för varmt under täcket, nästa är det för kallt utan det. Kudden är knölig och blir inte mjuk på just det där stället som jag vill att den ska bli det. Ett gruskorn eller en smula river mot magen. Så jag gav upp. Gick upp igen och och öppnade balkongdörren. Satte mig i köket. Här samsas ljudet i huvudet med det låga surrandet från kylen. De stör ut varandra på något sätt och jag lägger inte märke till något av dem. Där ute är det tyst. Mörkt. Snart kommer tidningsbudet stressande på sin cykel. Andra vaknar till och inser att de kan sova en timme eller två till innan det är dags att gå upp. Jag hoppas att jag hinner somna innan min klocka ringer. Oddsen för det blir högre för varje sekund.

Ett sår som håller på att ruvas håller mig vaken. På ett ställe håller ruvan på att falla av. Jag är där och pillar. Får fatt i en flik och drar av. En bit av den del som ännu borde sitta kvar följer med. Jag blir arg på mig själv för att jag håller på så, att jag inte bara låter det vara. Att jag inte låter det läkas i fred. Nu svider det en stund i stället. En ny ruva kommer bildas. Troligen kommer där finnas ett ärr snart. Allt för att jag inte kunde hålla fingrarna borta.

Tröttheten bränn bakom ögonlocken. Men vad bryr sig hjärnan om det? Det finns saker att tänka på, oroa sig över, älta. Hjälplöst inser jag, att jag bara sitter i passargerarsätet i natt.

Annonser