Jag läste om Tunaskolan och dess förslag till toalettskylt i morse. Jo jag har följt det hela med ett öra så länge det har pågått men jag har inte riktigt satt mig in i det. Men jag blev så trött när jag läste om det. Länkade om det på Facebook och sen satte jag mig för att se Äppelkriget. En fantastisk film av ett fantastiskt par. Hasse & Tage, ett hål finns fortfarande kvar efter dem. Nu är ju Hans Alfredson inte död än och jag hoppas han får leva länge än, men det känns ändå som att just Tage Danielsson och Hans Alfredson tillsammans hade en synergieffekt.
Under filmens gång satt jag och kände en saknad över att den typen av humor inte finns längre.
Under filmens gång så fick jag en kommentar på mitt inlägg. Det var en god vän som precis som jag blev arg och frustrerad av vad texten beskrev. Och hon menar att om man säger till tjejer att sexism och trakasserier är något som man får stå ut med som kvinna så har vi redan där gett upp och avsagt dem rätten till ett jämställt liv. Hon frågade vidare om det bara var kvinnor som skulle leda kampen mot förtrycket eller om alla ska vara med.
Men den kvinnliga rektorn såg på bilden med humor. Även skolchefen är kvinna. Och INGEN i personalen på skolan såg det den 14åriga eleven Astrid Johansson såg.

Jag är helt med min vän på att det är en förkrossande majoritet kvinnor som faktiskt kämpar för de här frågorna. I mina ögon blir det då ett ännu större svek när det är kvinnor på ledande poster som mer eller mindre försöker vifta bort det hela som humor och menar att nu är det viktigt att debatten inte går överstyr. Men frågan är vad som skulle hända om den gick överstyr frågar man sig i texten som jag länkade till i början. Skulle antalet trakasserier sjunka under en acceptabel nivå?

Min tanke är att om det är någon gång debattens vågor ska svalla är det nu. För om det är någonstans vi måste börja för att nå fram till ett jämställt samhälle så är det ju i unga år. I skolorna. För om vi med ena handen stiftar lagar och tar fram motioner i riksdagen för att på den vägen försöka nå närmare ett jämställt samhälle medan vi med andra handen berättar för tjejer att så här är det fungerar, trakasserier och sexism är något man får leva med som kvinna, då är ju arbetet redan på förhand misslyckat.

Vår strävan mot jämställdhet raseras varje gång vi låter våra barn förstå att världen fungerar så här. Det är bara genom förändring underifrån som vi kommer få en beständig förbättring. Det är då vi kan börja det riktiga arbetet. Inte så att vi ska lägga ner det arbete som redan finns men vi måste se till att det når ner i åldrarna. Det är inte en fråga som kan avgöras på regeringsnivå enbart. Utan stöd underifrån kommer det arbetet rasa när nya generationer måste börja om från början.
På extramaterialet till Äppelkriget finns intervjuer med olika personer som medverkat i AB Svenska Ords produktioner. Och det är Mona Haskel eller Grynet Molvig som pratar om att Hasse & Tage tog upp de problem som vi fortfarande har idag, som bland annat jämställdhet. Och därför vill jag avsluta detta inlägg med en text av duon.

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?
Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Annonser