Hela vintern har den funnits där. Som något som hela tiden legat och skavt. Som den där smulan som man kan känna i sängen när man inte kan sova. Som den där irriterande myggan man hör när man släckt ljuset.
Från det att säsongens sista match blåstes av har den funnits där. Längtan.
Längtan efter att stå där på läktaren och höra domaren blåsa igång ännu en allsvensk säsong. Hela vintern har gått. Premier League och La liga engagerar vid lunchbordet på jobbet. Jag lyssnar knappt. Jag gläds åt en Arsenalseger, vid förlust tänker jag inte ens på det. Det är bara som en ritad skinkmacka när man är hungrig. Vacker att titta på men mättar desto sämre. Min längtan ligger närmare. Mitt hjärta finns i Helsingborgs IF.
Men vad är det då jag längtar efter? Visst är det härligt att stå där i solen på Södra Stå och njuta. Ryckas med i spelet, sjunga och jubla. Men så har vi det där andra. Den där knuten i magen som finns där hela dagen. Som inte börjar släppa förrän matchen startar. Det finns inget som rår på den. Jag har provat det mesta.
Jag längtar efter den med. Efter den härliga vandringen genom Helsingborg efter en seger. Den sega tågresan hem efter en förlust. Att få applådera en vacker passning och få klaga på domarna som aldrig ger några fördelar.
Jag längtar efter nervositeten, hopplösheten, ledsamheten, hoppfullheten och glädjen. Allt det som man slits mellan under nittio minuter.
Snart är det dags. Ryktena går, vem stannar, vem försvinner, vem ska göra målen. Allt det där är som ett brus för mig. Jag älskar det men jag håller mig lite på avstånd. Det är inte för mig.
Det jag vill ha, är elva rödblåa krigare, ett soligt Olympia och en visselpipa som ljuder. Vem som står på andra sidan bryr jag mig inte om. De ska ändå förlora.

Annonser