Ja varför är det så ont om Q? Den frasen dök upp i mitt huvud när jag skulle sova häromnatten. Jag låg och funderade på att skriva ett blogginlägg om Fan vad fittigt. Jag hade en tydlig plan om vad jag skulle skriva. Men när jag vaknade fanns bara frasen Varför är det så ont om Q? Men lite bakgrund först.
Någon i mitt twitterflöde talade väl om podden Fan vad fittigt. Jag som blivit något av en podcastknarkare på senare tid tänkte att det kunde ju vara värt att kolla in. I takt med att jag lyssnar i kapp på de podcastar jag hittar så vill man ju hela tiden hitta nya. Jag har ju dessutom ett jobb som de flesta dagar passar ypperligt till just podcastlyssning.
Så jag plockade hem de tre senaste avsnitten av Fan vad fittigt. Jag började helt enkelt med det som kommit det senaste året. Med början i Fan vad fittigt med män.
Hur ska jag uttrycka det? Det är väl kanske inte just en sådan titel som jag känner att, jajjamen nu har jag äntligen hittat en ny podcast. För jag levde ännu i en föreställning där ordet fittigt var negativt. Men jag tänkte ändå att tre avsnitt ska jag ge det här. Och jag var ganska fort fast. Jag har upptäckt att jag podcasterna jag fastnar för ofta har ett ganska informellt uttryck. Ofta är det två eller flera som sitter och pratar om ett ibland på förhand påkommet ämne men som kan landa lite var som helst.
Och senaste avsnittet om populärkultur börjar med en förklarning av varför podden heter just Fan vad fittigt. Och då förändrades även min uppfattning om ordet fittigt och fick upp ögonen för att det kan användas på många olika sätt och i olika sammanhang. Precis som jag själv använder ordet kuk, kuken, kuka ur och kuka. När jag läser genom den där raden ord inser jag att det är bara det första jag ser som positivt. Kuken är något jag säger när något går fel. Kuka och kuka ur är inte heller positivt överhuvudtaget. Men det här är egentligen bara ett sidospår. Det vi var inne på var ordet fitta och hur jag fick upp ögonen för den egentliga betydelsen för ordet genom den där förklaringen i början på avsnittet.
Okej jag är en hyfsat intelligent man som snart ska fylla 36, så visst vet jag vad en fitta är. Om någon kommer och frågar mig om betydelsen av ordet så är det kvinnliga könsorganet det första jag tänker på och det skulle nog dröja innan jag kommer fram till det negativa i ordet.
Men ändå så kändes det som om någon visat mig något jag helt och hållet missat tidigare. Vilket är en aning absurt med tanke på att jag själv kan lägga olika värderingar i kuken. Varför skulle det då vara så svårt för mig att se det samma för ordet fitta? En snabb förklaring är ju att jag inte har någon och därför inte funderat så vidare mycket på ordet. Även om jag som heterosexuell man funderat en hel del på fittor. Men det är en helt annan historia.
Den andra förklaringen är ju precis som den förra att jag är man. Dessutom vit, heterosexuell och dryga 30år, vilket gör mig till en vinnare på så många sätt bara för att jag föddes. Jag sitter högst upp i en pyramid som i fallande skala innehåller, kön, hudfärg, tro, sexualitet, handikapp och en massa andra faktorer som gör att man inte klassas som riktigt lika bra som mig.
Och det där har jag inte behövt tänka på. Jag har givetvis kunnat göra det om jag velat men jag har valt att inte göra det. Vilket har givetvis inneburit att jag har suttit kvar på min pyramid och vi har samhället som vi har idag. Typ.
Nu är det ju inte så att jag, ensam, är ansvarig för att jämlikhetsfrågor och feminism får en plats på agendan och att det patriarkala samhället lever vidare. Men jag har del i det. Precis som alla andra.
Att jag inte har tänkt på det förrän nu är ju också fel för klart att har jag tänkt. Men jag har oftast känt att jag har så liten chans att påverka något i någon riktning vilket har inneburit att jag, genom att inte göra något eller säga något, har påverkat det i fel riktning.
Även när jag har sagt något så har ingeting hänt mer än att jag just har sagt min mening. Vilket i sig är en förändring och som potentiellt skulle kunna sätta ett frö hos någon annan.
Jag har ett yrke som är sorgligt mansdominerat. Vilket ofta inte är ett problem för mig av den anledningen att som jag ser det så är den där industrijargongen på väg bort. När jag började som svarvare så fanns det ställen där pinup-kalendern hängde kvar i verkstan. Dock något undanskymd, men den fanns. Men i takt med att det äldre gardet går i pension så sållas det bort. Så förbättras också språkbruket och attityderna. Det blir trevligare helt enkelt. Det är bara det evinnerliga bilpratet om hästkrafter och motorer som är kvar. Nästan i alla fall. Men jag har förstått att företaget jag arbetar på kan vara ett litet undantag. Vi är ett par stycken som vill ha in fler kvinnor i yrket, på grund av att stämningen blir trevligare och vi behöver större återväxt. Vi kan inte hålla på att exkludera 50% av den potentiella arbetskraften. Själv yrket i sig är inget som inte någon människa med lite handlag och logiskt tänkande inte kan lära sig.
Men jag har förstått att problemet stannar inte vid att företagen inte anställer kvinnor. Det går ju djupare än så. Arbetsförmedlingen tycker inte kvinnor ska söka sig till cnc yrken på grund av att det är tungt och smutsigt. Men vänta nu här. Om mitt yrke är tungt och smutsigt, vad är då hemtjänsten? Dit har arbetsförmedlare inget problem att skicka kvinnorna. Är det för att det är att arbeta med människor eller är det för att det är ett vårdande yrke eller för att arbetsförmedlarna är okunniga i sin yrkesroll? Jag vet vilket alternativ jag tror på.
Även när jag arbetade på Lernia som utbildare i verkstadsteknik så var det påtagligt färre kvinnor som kom dit på prov. De som kom var å andra sidan sådana som hade stridit för att få lov att prova på och då även hade intresset och på det viset hade de en fördel över killarna som mer eller mindre blir skickade dit. För det är ju ett manligt yrke och då kan de skicka dit vem som helst av manligt kön.
Men problemet är ju ännu större än så. Det handlar inte om företagen, de anställda eller arbetsförmedlingen i grunden. Det är ju ett samhällsproblem.
Och det är det jag har insett när jag har lyssnat på Fan vad fittigt och Hanna Pees otroliga podcast t.ex.
Det blir så tydligt när Fan vad fittigt bjuder in Anna Charlotta Gunnarsson att prata populärkultur hur stor mansdominansen är. Och att även i de fall där kvinnor är framträdande så är det oftast helt absurd kritik eller så får andra kvinnor inte chansen för att det finns redan ett program med kvinnor i. Istället kör vi ännu en Fillip och Fredrik grej. Eller något liknande för det funkar ju. Vi missar så mycket genom att inte inkludera kvinnor på samma villkor som männen. Om jag inser det borde ju alla kunna göra det.
Sen händer det ju att vissa saker som kommer upp i de där poddarna är saker som jaghar svårt att ta till mig. Men jag börjar bli bättre på att vara öppen och tänka brett. Jag tror att jag kommer tjäna på det i framtiden.

Så vad har det att göra med Q? “Varför är det så ont om Q?” Är ju en bok av Hans Alfredson. Men när jag stod och lyssnade på Olof och Rickards Podcast så nämner Rickard Olsson en fråga från “Vem vet mest” om vilken bokstav som symboliserar kvinnan. Det är tydligen Q.
Sanning är ju att det inte finns färre Q än det finns M. Det finns ju ett M och det finns ett Q. Men sant är också att M används i mycket större utsträckning än Q i skrift men även i livet. I skriftspråket leder det inte till några problem att använda färre Q än M. Det kan vara till fördel om man vill hålla sig begriplig. I samhället tror jag att det leder till stora problem om vi hela tiden undviker att ta tillvara Q.

Annonser