Jag satt på jobbet och det började närma sig midnatt och hemgång. Under kvällen hade jag flera gånger lyssnat på Var blev ni av ljuva drömmar med Monica Zetterlund. Svensk text av Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Så tog jag fram min telefon och skrev in följande:

“Jag lever i cykler om två goda år, ett krisår. Hur kan det vara rimligt att tro på kapitalismen när jag inte vet om jag kommer ha ett jobb om tre år? När jag lever en bilreparation från inkassokrav?
Och det är klart att jag vet att för min del är det stor del självförvållat, men alla de som lever så här och inte satt sig i sitsen själv? Ska även de jubla åt att få spela med sin pension på börsen? För dem är inte att stupa på sin post en sak uttalad med ett snett leende utan den enda synbara utvägen.”

Bara minuter senare går jag in på Facebook och ser en sida som en vän gillade. Jag går in på sidan och hittar en länk till den här texten av Peter Kadhammar från Aftonbladet. Det gick en rysning längs ryggen på mig. Det har hänt mig ett par gånger att jag har tänkt en tanke och senare läst eller hört något som bara driver på mina tankar. Som säger mig att jag är på rätt spår. Det skulle ju kunna vara så att när jag börjat skriva och jag stöter på något sådant så skulle jag känna att det redan var gjort och att jag skulle kasta bort det jag skrivit. Men jag funkar inte så.

Att döma av bilden så är Kadhammar något äldre än mig. Men även jag har vuxit upp med bilden av hemmafru. Min mor var hemmafru i alla fall tills jag var nio eller tio år, kanske längre, innan hon började jobba som städerska. Det var inget fett liv vi hade när jag växte upp, men inte heller kan jag säga att vi saknade något. Och ett liv med en mor som var hemma var på alla sätt praktisk när jag var liten. Speciellt med tanke på att min far vid den tiden var rörmontör och ofta låg ute på jobb i veckorna och kom hem till helgen.
Men givetvis gjordes det avkall på resande och annat. Cyklar gick i arv och kläderna med i mångt och mycket.
Om det var ovanligt med hemmafruar när Kadhammar växte upp så var det ännu mer så för min del. Jag var nog den enda som hade en mor hemma på heltid. Det har givetvis präglat min bild av hur det ska vara i stora drag. Även om jag tidigt var medveten om att det vi hade var ett undantag.
Men det fick ju göras avkall på en del saker. Det blev inga utlandsresor. Inga vinterresor. Istället åkte vi på tält- och senare på husvagnssemestrar. Det kan ju idag verka helt sjukt att spendera sportlovet på hemmaplan, det gjorde det säkert för många redan då. Men det hände att man kunde få åka slalom ändå. Det fanns en backe i närheten med lift som vid gynnsamma vintrar kunde hålla öppet. Uppväxt i skåne så var det sällan det var så. Men det hände.

Men som sagt tiderna förändras. Far fick förslitningar i axlarna med operation och omskolning som följd och blev till slut lagerarbetare. Mor började jobba, först som städerska senare inom hemtjänsten och utbildade sig senare till undersköterska. Det medförde inte några större förändringar, allt rullade på som vanligt förutom att min lillasyster fick gå till en dagmamma istället för som jag och mina bröder vara hemma. Så nu var det 80timmars arbete som drog runt ekonomin och det har ju säkert gjort att huslån kunnat betas av lättare och min mors framtida pension blivit betydligt mycket bättre. Mitt liv förändrades inte på något speciellt sätt.

Inte förrän jag flyttade hemifrån och insåg hur det var att dra runt ett hushåll rent ekonomiskt. Jag har levt ensam största delen av mitt liv och jag har inte varit så bra på att sköta min ekonomi. Vilket gör att jag nu, i en tid där varslen duggar tätt (dock inte där jag arbetar, peppar, peppar) lever snålt för att betala av krediter jag dumt nog dragit på mig. Men som jag skrev där tidigare, de som inte har satt sig i den sitsen själva då? De som vrider om nyckeln i bilen med en tyst bön och hoppas att den ska starta idag med för alternativet är inte att tänka på. Hur ska man kunna tycka att kapitalismen är det enda rätta och att alla ska dra sitt strå till stacken för en jämn tillväxt. Det är ju de som drabbas när direktörerna bestämmer att vinsten är inte bra nog, det måste sparas, sägas upp anställda eller flytta till länder med billigare arbetskraft.
De som blir kvar efter ett varsel blir också drabbade. Oftast ska de göra precis lika mycket som tidigare, vilket innebär ännu mer jobb i branscher som redan är hårt pressade. Vilket i sin tur leder till att fler olyckor inträffar, kanske inte under arbetsdagen men garanterat att man kan koppla mycket av det till just arbetsmiljön.
Scan säg upp för att satsa på inhyrd personal i min hemstad. Vid de inhyrdas band går allt mycket fortare, ingen vågar protestera. Sjukanmälan är inte att tänka på. Det finns hela tiden en räkning att tänka på. Och en arbetsgivare som är väl medveten om det. Som vill att allt ska gå lite fortare hela tiden. För de vet att det finns någon som gärna fyller platsen om någon faller bort.
För det är inte längre människan som styr marknaden, eller egentligen är det ju så här: Människorna styr marknaden, men det är så försvinnande få som sitter där och styr, så de har glömt bort oss andra. De har helt tappat koncepten och skyr inga medel för att komma dit de vill.
Vi andra gör vad vi kan för att hänga med. Det ska vara ny tv, utbyggnad av huset, har grannen en pool ska jag ha en likadan. Tre veckor i Thailand och en vecka i fjällen. Under tiden jobbar vi i allt högre takt och pratar mindre med våra barn.
Allt medan de som har får allt mer.
Det enda vi andra får mer av är skulder och chansen att behöva jobba tills man dör blir allt större för varje dag.

Läs även Lisa Gemmel och Fredrik Virtanen

Annonser