Jag ser på mina fingrar. Alla är kvar. Ett par naglar har jag tappat efter att på olika sätt klämt mig. Den senaste efter en bit på jobbet vippade över och långfingret kom i kläm. Men värre än så är det inte. Ett och annat ärr efter att man sluntit mot ett borr eller verktyg.
Jag minns tidigare kollegor. Med saknade fingrar bland annat. Som berättar hur fort det kan gå. En sekunds tanklöshet och man sitter fast. Jag är förskonad. Jag har tänkt på det många gånger, hur bra det är nu. Sällan någon som skadar sig, även om det varit nära ibland.
Men ändå, 55 arbetare dog förra året. Säkert var där bland dem en del företagare i form av bönder eller någon byggnadsarbetare. Men slår en ut det är huvuddelen arbetstagare. 55 stycken, mer än en i veckan.
Jag lyssnade för en tid sen på P1 Dokumentär, Gå till jobbet och dö. I ett avsnitt sitter de och läser upp dödsolyckor och lite vad som hänt. Lastbilschaufförer, snickare och andra som gått till jobbet men inte kommit hem. Det var ett jobbigt uppvaknande. För även om det programmet handlade om en järnvägsarbetare så finns det så mycket paralleller att dra.
Jag börjar låta som en tjatig skiva nu men det är så här, färre ska göra mer. Vad innebär det egentligen? Vi kan prata om lean och annat som är till för att snabba upp processen och göra arbetet smidigare och enklare. Det låter ju bra. Men inte sällan slutar det med att just du ska hinna med mer. Det står ju hur långt tid allt ska ta, i min värld som är verkstadsvärlden är allt klockat. Hur lång tid det tar att köra en bit, hur lång tid det tar att få igång nästa jobb.
Arbetsgivaren vill ha tillbaka tänket som fanns under ackordstiden. När arbetaren tog det lugnt när det skulle klockas tider, men när det verkligen gällde så jobbade man på. Tog genvägar. Hade knep för hur rigget till nästa jobb skulle gå ännu fortare. Det är det som arbetsgivaren vill ha, men han säger det med andra ord.

Medan jag står och kör ett jobb kan jag ju förbereda ett annat. Alltså medan jag sätter upp ett arbetsstycke på 150kg i svarven ska jag gå med tankarna på nästa jobb. Jag ska göra en sak och tänka på en annan. Inte för att dra några paralleller till män och simultankapacitet, men var sak har sin tid. Nästa jobb också.
För vad leder det till? Vad leder kortare ledtider till i verkligheten? Speciellt nu i kristider när allt ska in i bygget så sent som möjligt och ut så fort som möjligt? Man tar genvägar.
Genvägar kan kapa lite tid, och i en värld där tid bokstavligen är pengar så är det arbetsgivarens våta dröm när man kan kapa en minut här eller där. Speciellt om det är bestående. Man kapar en minut på varje bit som normal sett tar en kvart. En minut varje kvart. På en arbetsdag blir det kanske inte så mycket. Men på ett år.
Men när vi ska leta sekunder och minuter så sänker vi tiden vi har för att tänka över vad vi gjort, vad vi ska göra. För när allt ska gå lite fortare måste man göra avsteg från rutiner. Och avsteg från rutiner är livsfarligt. Ibland står man och kör ett jobb som går på två minuter per bit. Man har 400st att köra. Med andra ord går man ut i omklädningsrummet och lägger hjärnan i skåpet. Man kör på rutin. Man gör precis samma sak hela tiden. Man blåser rent, spänner fast biten, stänger dörren, startar maskinen, öpnnar dörren, blåser rent, mäter, tar ner biten. Om och om igen. Det är en rutin som man inte får ändra på. Om en kollega kommer förbi och drar ett skämt så måste man stanna upp, börja om. Annars gör man fel. Då blir biten fel, i bästa fall. I sämsta fall sitter man fast, bokstavligen. Och det finns inget som är så svårt att hitta som nödstoppet när man behöver det. I vanliga fall sitter den där stora röda knappen på ett sånt ställe så man nästan trycker på den om man inte ser sig för. Men när det gäller så försvinner den. En hand eller en arm som är i vägen är inget som stoppar maskinen. Den gör vad den är tillsagd att göra och den gör det effektivt. Allt jag kan göra är att fokusera på vad jag håller på med och inte vad jag ska göra sen.

Mer än en gång i veckan går någon till jobbet men kommer aldrig hem igen. Är det rimligt? Vems är felet? Är det deras eget? Arbetsgivarens? Ekonomins? Samhällets?
Jag vet inte, om man tittar på statistik från 2007 och framåt så är det en tämligen jämn kurva. Fler 2007 än 2009, vilket skulle kunna peka på att fler jobbade 2007 än 2009 när krisen var i full blom. Jag är ingen expert men jag tror inte kristid ställt mot högkonjunktur är där de stora skillnaderna finns. Om man ser på det stora hela så är de ju långt färre som dör i arbetet nu än det var för 50 år sedan. Givetvis har vi fått det bättre. Tack och lov för det.

Förra året publicerade Dagens Arbete en artikel där de granskat dödsfall inom IF Metalls och Pappers område från 1997-2011. 123 stycken dog inom de industrierna då. Arbetsolyckor ska utredas precis som vilka olyckor som helst. En ansvarig ska finnas.
I sin undersökning fann man att i 87 av fallen lades förundersökningen ner. Man kunde inte hitta någon misstänkt för något brott. I 8 fall pågick fortfarande förundersökningen och i två fall pågick ännu rättegången.
Det återstår då 26 fall. Där blev i 14 fall någon dömd för att ha varit vållande till olyckan, på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt. I de resterande 12 fallen friades den åtalade.
Men alltså i 87 av 123 fall lades förundersökningen ner. 70% av olycksfallen med dödlig utgång lades ner under perioden 1997 – 2011. Detta inom IF Metalls och Pappers område. På 14 år dog 87 människor och ingen ställs till svars.

Så jag är glad för att allt jag har är några ärr och en tappad nagel. Det kunde varit värre. Frågan är bara vad vi ska göra åt saken. Någon menar att polisen behöver utbildas mer om arbetsplatsolyckor. Gott så. Men jag tror att vi behöver se över hela samhället för att få bukt med problemet. Att färre ska göra mindre håller inte. För en sak som borde man borde fråga sig nu är: Men det du pratar om här är ju bara olycksfall i arbetet, var är statistiken över olycksfall som inte är sker på arbetet men kan kopplas direkt till arbetsmiljön?

I den frågan ligger statistiksiffror inom många områden. Alkoholkonsumtion, hjärtinfarkter, viss del misshandel och våld i hemmet. Jag tro listan kan göras lång. Inte så att jag tror att allt våld i hemmet eller all alkoholism ligger i problemen med ett allt snabbare arbetsliv, så dum är jag inte. Men det finns nog en hel del områden där statistiksiffrorna skulle bli lägre om vi såg över arbetssituationen.

Arbetsmiljöverkets officiella statistik över arbetsplatsolyckor finns att hämta i pdf format här.

Annonser