I förmiddags trendade #Patriakatetlurademigsombarn på twitter, där främst kvinnor skriver om de ”sanningar” de blev itutade som unga. Där kom en hel del saker som när jag växte upp var sådant som helt enkelt var sanna och alltid skulle vara det.

Tjejer gillar inte sport.
Killar leker inte med dockor.
Tjejer gillar rosa.
Killar gillar blått.
Pojkar är stökiga.

Tjejer är lugna och tysta.

När man tänker efter finns det massor av exempel. Frågan är bara, hur många av dessa exempel är verkligt sanna och inte något som äldre har tvingat på sina barn av den enkla anledningen att samma sak gjordes mot dem?

När jag satt där och läste så retweetade Vian Thair en länk till en text av Jenny Strömstedt. I texten försöker Strömstedt förklara för Isabella Blondinbella Löwengrip varför ”hen” inte är något att vara rädd för. Det är en bra text som ni borde läsa.
En del av texten består av ett samtal mellan två nioåriga flickor som Strömstedt hade hört när hon skjutsade dem i bilen.

Den ena av tjejerna berättade att en kille i klassen försökt strypa henne. Den andra tjejen säger då att killar gör så, han är säkert kär i dig. Den första tjejen tror också det.

Då är vi tillbaka i #Patriarkatetlurademigsombarn och saker som att killar slår på tjejer som de är kära i. Kärlek börjar alltid med bråk och så vidare.
Är det ingen mer än jag som börjat tänka på Pavlovs hundar? För om det någon gör, slår en tjej t.ex., blir kopplat till att den är kär, kan det inte vara så att en del av dem tar det med sig resten av livet?
Skulle inte det då innebära att de killar som växer upp och blir män som slår kvinnor har det som inlärt beteende? Man slår den man älskar.

Varje gång man hör talas om kvinnor som stannar kvar i en destruktiv relation, så reagera många genom att säga att hon skulle gått efter första slaget. Men om man blivit lärd från unga år att den som älskar dig, slår dig. Hur lätt blir det att gå då?

De saker vi upprepade gånger säger till våra barn, blir till deras sanningar. Kritiskt tänkande kommer senare och, har det visat sig gång på gång, då är det ofta försent att ändra på en hel del saker.För visst är det enkelt att göra som vi alltid gjort, men bara för att något har gjorts på samma sätt i alla år betyder ju inte det att det är det bästa sättet.

För sanningen är ju att vi är komplicerade varelser från det att vi föds. Sen tvingas vi in i mallar för det är så mycket lättare för samhället att hantera. Men mallen får inte vara för snäv, då slutar det ofta med att många mår dåligt utan att kunna sätta fingret på vad som är problemet. För man ska ju inte känna så om man är tjej eller om man är kille. Då ska man ju vara som alla de andra i samma fack.

Vi försöker inte ens få pojkar att uttrycka vad de känner i ord. Hur ska vi kunna ändra på det när de sedan kommit upp i tonåren?
Hur sjukt är det inte att lära sig som kille, är du kär i en tjej ska du slå på henne? För det är så ni killar gör!
Hur vidrigt är det inte att säga till en tjej att det här får du acceptera?

Förändring måste börja med en själv, men därefter måste barnen komma för att förändringen ska bli bestående.

Annonser