Jag förstår inte hur jag tänkte, någon gång under förmiddagen föddes tanken, jag ska ut och springa idag. Någonstans inom mig fanns den där rösten som sa, ja ja du hinner ändra dig innan det är dags.
Men det hann jag inte, under hela dagen gick jag och tänkte på den där turen. En ganska kort runda, vindarna verkade vara trevliga och molnen skulle göra det behagligt. När jag satt och flämtade på balkongen efteråt kom jag på vad jag hade glömt. Det skulle ju springas också.
Nåja, jogga i alla fall, men runt skulle jag. 2,3km slätt och fint asfalterat, vad kan gå fel? Jo om en inte tagit ett löpsteg på över ett år så är det inte så smart, för att inte säga att det är rent utsagt jävligt korkat, att dra iväg i ett temp på typ 6:20min per kilometer. Det är liksom där jag hoppas att vara om ett halvår. Alltså inte nu. Följaktligen sa kroppen ifrån, långt innan jag kom en kilometer. Men jag vägrade att stå still, jag gick och sen joggade jag vidare och sen gick jag och så vidare.
När jag kom runt och skulle klättra upp till tredje våningen så skrek benmusklerna.

Så satt jag där på balkongen och svetten sprutade, andningen kom sakta ner till det normala igen. Det kändes… jag kan inte ljuga, det kändes förjävligt. Nu ett par timmar efteråt så känns det betydligt bättre. Lättare att andas och den välbekanta känslan av plågade ben, det enda som skrämmer är dock att det känns så mycket i benen nu. Träningsvärk är ju som värst två dagar efter, då är det ju tänkt att jag ska jogga runt igen. Nåja den dagen den sorgen.

Annonser