Jag är i mångt och mycket en periodare i mitt musiklyssnande. I perioder är det bara rock, andra gånger blir det mer pop, inte så att det är speciella artister som återkommer. Förutom i vissa fall. Det finns vissa som återkommer mer än andra. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund, Ulf Lundell, Marit Bergman och så Östen Warnerbring är bara några. Jag ska försöka reda ut på vad det är jag återkommer till i mitt lyssnande och varför.

Ofta är det röster som drar till sig mitt intresse. En av de tidigaste rösterna som fångade mig var Elvis. En annan är Andrew Strong, mannen som spelade sångaren i The Commitments. Jag kan inte riktigt förstå att han bara var 17 år när den filmen spelades in.

Det är ofta runt midsommar som jag kommer in på just Östen Warnerbring. Då kan jag sitta på balkongen och låta hans röst fylla lägenheten.
Det är svårt att beskriva hans röst utan att gå in på klichéer, men den är verkligen sammetslen och kommer som en smekning. Den är fullvuxen på något sätt. Det är den rösten jag själv önskar att jag hade. Det var ju inte för inte han kallades Östen med rösten.

Och jag vet inte vad det är med de där låtarna men det är något som får mig att tralla med. Kanske är det, det enkla och lite lekfulla. Det är inte alltid så allvarligt. Samtidigt kan de få ett allvarligt anslag, kanske är det just att det är musik som man känner igen från när man var liten. Men det är ju ett tecken på kvalité. Att något överlever genom decennierna.

Han gjorde fantastiska översättningar, Summer Wind som Frank Sinatra gjorde odödlig blev En sommarvind. Men den bästa är nog översättningen han gjorde på 24 hours from Tulsa som blev Femton minuter från Eslöv. Låten som i original handlar om en man som är på väg till Tulsa men stannar för natten och hittar kärleken på motellet, de äter och dansar och blir kära.
I Östens version blir det lite annorlunda, avstånden är ju mindre här i Sverige och då blev det 15 minuter från Eslöv. Den handlar om en man som är på väg till Eslöv och sin älskade när mopeden han färdas på får ”nåt skit i förgasaren”, han går in på en mack och där jobbar en tjej.
”Hon kolla upp mitt tändstift och när hon gjorde det då förstod jag att det var klippt
För denna kyss hon gav mig smakade oljeblandad bensin med tillsats av fett”
Kan man annat än älska sådana texter?

Jag vet inte riktigt varför det är så att jag dragits till Östen, mer än att det är rösten som har lockat. Det är inget jag minns att vi har lyssnat på hemma när jag var liten. Då var det mer Elvis och dansband. Men mer om det i kommande inlägg.

Annonser