Det började för ett tag sen med ett inlägg om Östen Warnerbring nu fortsätter resan.

Det fanns goda förutsättningar för mitt musiklyssnande egentligen, det är den enskilt största fördelen med att dela rum med ett syskon när man växer upp, speciellt när ens äldre bror är sju år äldre. Så tidigt i mitt liv blev jag matad med Springsteens verk. Främst The River, Darkness on the edge of town och Born in the USA. Det är Darkness on the edge of town som jag håller högst i hans produktion. Men ändå är det inte något sånt jag minns när jag tänker på mina tidigaste musikminnen och försöker minnas något som verkligen grep tag i mig. Det är Hasse Andersson.
Givetvis spelar ju språket in, troligtvis på mer än ett sätt.
Det är ju så att i unga år så blir det de svenska texterna som kan komma in.
Jag delade rum med min sju år äldre bror, och senare min sju år yngre syster. Det kan mycket väl bidragit till att jag alltid känt mig äldre än jag varit.

Det finns viss musik som slår an något i mig. Ofta är det musik som väcker ett minne till liv, man kommer in i samma känsla som man hade när man hörde musiken för första gången. Eller så är det ett minne förknippat med just en låt, man hade kanske hört låten hundratals gånger tidigare men just den här gången blev speciell.

Det behöver inte ens vara en låt som man gillar egentligen, men på grund av sammanhanget man hört den i kan göra att den landar på diverse låtlistor. Men ofta lite i skymundan, det är ju det där som brukar benämnas guilty pleasure musik.

Jag vet inte riktigt om det är så i mitt fall, jag sticker inte under stol med vad jag gillar i musikväg.

Men jag har upptäckt att det finns vissa artister som kan få mig att känna en speciell känsla, en känsla av höst kan man säga. En känsla av att en regnig dag lägga sig i soffan under en filt. Det är varmt och skönt helt enkelt.
Jag upptäckte det när jag lyssnade på Hasse Andersson, vissa låtar mer än andra. Från början visste jag inte riktigt vad det var, Hasse Andersson är ju inte något jag normalt lyssnar på. Nu jag har ett samlingsalbum på min iPod och jag har en playlist på Spotify och i bilen har jag en skiva, jag har alltid Hasse Andersson nära till hands helt enkelt.

Känslan som jag försöker beskriva som höst är egentligen känslan av regn mot fönster, ruggigt är ett ganska bra ord. det känns ruggigt inombords, sådär så att man vill dra på sig en tjocktröja, men man skulle behöva en tröja för själen.

Det är något med rösten i kombination med enkelheten i texten. Givetvis har jag minnen till musiken, Hasse Anderssons skivor står i mina föräldrars samling. Jag kan bara genom att höra låten Höstens sista blomma, se skivomslaget och känna känslan när jag strök med handen över det. Det var inte glättigt som de flesta andra omslag, det var mer en känsla av naket papper. Jag har nog alltid varit något av en nostalgiker, och mycket av de låtar jag lyssnar på av Hasse Andersson handlar om det som var.  Jag vet inte vad det är, jag kunde ju aldrig tänka mig att jag skulle lyssna på det här när jag var yngre. Men ändå är det något i mig som vill ha det där ibland. Då räcker det inte med barndomens idoler, det är inte tryggt nog.

Hasse Andersson har funnits i mitt liv sen Änglahund. Att som fem, sexåring ställas inför frågan om hundar kommer till himlen har otvivelaktigt satt sina spår.

Annonser