Det är otroligt hur fort det går att falla in i gamla vanor. Igår gick jag upp tidigt för att få lite tid över till annat innan det var dags att göra sig i ordning för att åka på fotboll. Det var inga problem att komma upp, ingen stress. Jag hann med en joggingtur innan en rejäl frukost och sen hann jag kolla lite på Arrested Develpoment innan jag gick till gatuköket och tog en korv innan min vän hämtade upp mig.
Men så idag, första dagen efter semestern, är det samma visa igen. När klockan ringde ville jag inget hellre än att ligga kvar. Men något inom mig sa att det var tid att gå upp, men till vilken nytta? Jag har förvisso sett senaste avsnittet av Dexter, fyllt på iPoden med pod-program och musik. Men nu sitter jag bara och väntar på att det ska bli tid att ta en tupplur. Precis som innan semestern kommer jag mig inte för att göra något av min lediga förmiddag. Precis som innan semestern känner jag en stress byggas upp innan det finns något att stressa över. Borta är känslan av att ta dagen på uppstuds.
Givetvis handlar det om att jag nu inte längre själv kan styra över min tid helt och fullt. Problemet är bara att jag inte tar tag i den tid jag kan styra över. Jag måste bli bättre på det där. Annars riskerar jag att precis som alla andra år, att det en vecka efter semestern känns som om jag inte har haft semester alls.

Annonser