Jag gick på en morgonpromenad idag. Eller klockan var närmare tio innan jag släpade mig ut ur lägenheten men jag hade nyss gått upp så det blir morgonpromenad för mig. Jag gick samma runda som jag brukar. Invant och tryggt. Jag vet precis var jag ska sätta fötterna för att inte något ska hända. Det föll några enstaka droppar regn. Hösten kryper allt närmare.

När jag gick där så slog det mig. Jag har gjort samma sak igen som jag alltid har gjort. Man kommer tillbaka från semestern och tänker att nu ska det bli annorlunda. Nu ska jag inte falla in i samma cirklar som tidigare. Så går det ett par veckor och så är man inne i samma hjulspår igen. Allt går bara runt och när något går runt går det inte framåt.

Jag måste rubba mina cirklar lite. Det behövs ju inte så mycket egentligen. Något som bryter den där cirkeln och inte gör att det går runt hela tiden utan lite mer framåt. Något som gör att jag helt plötsligt en dag stannar upp och börjar fundera över hur jag kommit just dit.

Antingen många små saker eller en stor. Det är så förändring sker. Gradvis eller pang bom. Jag föredrar gradvis. Långsamt så att man kan hinna anpassa allt annat. Istället för att allt sker på en gång och att man måste knyta upp alla lösa trådar som hänger. Kanske är det där man ska börja, med alla de där lösa trådarna som hänger och slänger. Kanske är det de som håller mig kvar i det invanda. Alla de där jag-tar-det-sen sakerna.

Kanske måste man bara stanna upp ibland och se på sig själv och sitt liv. Se om det verkligen är det här man vill att livet ska vara. Oftast finns det ju en bild av vad man vill att det ska vara. Inte sällan är det en ganska suddig och abstrakt bild och då är det kanske där man ska börja titta. Försöka hitta konturerna i allt det där suddiga, för att sen kunna dra paralleller till det liv man har nu. Då blir det nog lättare att se vad det är som behövs. Ofta är det nog inte några större förändringar som behövs när allt kommer till kritan.

Annonser