På väg längs en mörk väg hade en man lite svårt att ta sig fram. Då och då kom en bil och lyste upp hans väg, men när bilen försvann ifjärran insåg han att det mörker som omslöt honom närmast var ännu mörkare nu än för några sekunder sedan. Det var en blåsig natt och vinden verkade närmast vilja knuffa iväg honom.
När så en ny bil närmade sig så vände han upp blicken mot himlen. Där revs molnen i sär av vinden och plötsligt såg han karlavagnen uppenbara sig för honom. Denna, för honom, välkända stjärnbild blev något han kunde ha som riktmärke. Om han när det blev så där riktigt mörkt höjde blicken och såg den där lite snett till höger om honom så visste han att han var på rätt väg.
Så vandrade han på en stund och en och annan bil kom och bländade honom för några sekunder. Istället för att förbanna de som inte hade vett att blända av så slöt han istället ögonen. När han sen hörde bilen passera tittade han uppåt och letade upp karlavagnen igen, ibland fick han korrigera sin riktning lite men stjärnbilden fanns hela tiden kvar där. Efter en stund insåg han att han tittade mindre och mindre upp mot himlen, han visste att han var på rätt väg.
Så när han lite senare kom fram till en stad så hade han inga problem att ta sig fram dit han skulle trots att han inte längre kunde se stjärnorna på grund av det ljus som flödade från staden. Han kände inom sig att han var på rätt väg.

En liten metafor kan ju alltid pigga upp tycker jag. Frågan är ju bara vad det har med något att göra. Frånsett det faktum att jag gillar metaforer så har jag en tanke bakom den. Jag har under en längre tid varit ganska missnöjd med mitt liv. Det har sina ljusglimtar men i det stora hela är det inte så som jag vill ha det. Jag har länge menat att det är att jag jobbar skift som som är problemet. Jag får inga klara rutiner och varannan vecka är jag trött och lever mest efter devisen jobba, äta, sova. Eftersom jag är trött så har jag inte orkat städa. Vilket har gjort att mitt hem har blivt tämligen stökigt. Det har i sin tur gjort att jag har blivit trött på grund av att allt som oftast har jag inte några rena gafflar eller tallrikar. Vilket i sin tur har gjort att jag köpt en hel del hämtmat och spenderat en hel del av mina pengar på roliga elektroniksaker. En liten skoj leksak piggar ju upp. Vilket har gjort att min ekonomi inte är i direkt balans. Vilket gjort att jag blivit än mer beroende av mitt jobb. Där jag jobbar skift, vilket jag inte gillar. Ni fattar grejen. Jag förbannade de som inte bländade av. 

För en tid sen fick jag dock nog. När jag insåg att det bara var timmar ifrån att min toalettstol skulle utveckla någon form av liv i ”kröken” så tänkte jag efter lite. Det har hänt tidigare att jag har mer eller mindre upptäckt att min lägenhet helt plötsligt ser ut som att en tromb dragit fram. Då har jag tagit en helg och städat järnet för att få en beboelig lägenhet igen. Det har ju funkat. En tid. Sen är det samma visa igen. Så denna gången tänkte jag att jag ska ta i tu med badrummet. När jag sen fått ordning på det och hållit standarden där några veckor så kan jag ta tag i nästa utrymme. På så vis skulle jag inte behöva lägga en hel helg på att städa. Jag inte bara hatar att städa, jag är tämligen bekväm av mig också.
Så häromdagen ansåg jag att det var dags att ta itu med nästa del i städplanen. Från början var att det då skulle bli hallen som skulle rensas men jag ändrade fokus lite. Jag har i min lägenhet en hel del skräp. Allt från gamla godispåsar till gamla räkningar som ligger och tar upp plats på soffbordet och golvet. Behändigt om man måste skriva ner något snabbt, bara att plocka till sig närmsta papper och börja skriva. Om man hittar pennan vill säga.

Så jag bestämde mig för att jag skulle börja plocka upp och slänga, eller hitta en mer lämplig plats, för diverse papper som driver runt i lägenheten. Inte så att jag skulle göra allt på en gång, jag tänkte att jag skulle ta något varje gång jag går ut i köket. Eftersom jag går ut i köket oftare än jag slänger papper omkring mig, hoppas jag, så kommer det att leda till att jag utan att egentligen tänker på det städar lite varje gång jag går ut i köket. Så småningom kommer jag jobba in det som en vana och till slut kommer det inte finnas mer att plocka upp. Då har jag förändrat mitt beteende och gett mig möjligheten att må bättre och gå vidare till nästa steg. Jag höjde blicken mot himlen.

Samtidigt har jag gjort små förädringar och fasat in dem under en tid så att de sitter i ryggmärgen. Jag vet vilken riktning jag rör mig i och varför. Det kommer att stärka mig när jag tar nästa steg, för jag vet att jag klarat det tidigare.

En av de stora sakerna som oroat mig är min ekonomi. På grund av dåliga val som JAG har gjort, jag skriver jag med stora bokstäver för att poängtera för mig själv att det alltid har varit mitt val, har jag diverse skulder som jag betalar av på. Sakta blir de mindre, men känslan av vankmakt kan bli överväldigande när jag tittar på räkningarna som trillar ner på hallmattan under månaden. Men sedan jag förändrade mitt beteende i städningen har jag sett att jag har börjat fokusera på ett annat sätt. Nu är det mer en sport att sitta och fundera på hur jag ska ta mig an problemet. För oavsett hur jag gör så måste jag ta mig an det. Det kommer inte försvinna.

Men det är där mannen i liknelsen i början kommer in i staden, när han kommit så lång så vet han vart han är på väg. Han behöver inte bekymra sig om att han kan gå vilse, han känner att han är på rätt väg.

Jag är på väg dit. Jag har upptäckt karlavagnen på himlen. Det är långt kvar än, men vem visste att vägen till att bli lycklig började med att städa en toalett?

Annonser