Jag gillar att skriva, tyvärr är jag inte alltid så strukturerad i mitt tillvägagångssätt. Det är tre projekt som på ett eller annat sätt involverar skrivande som jag håller igång nu, fyra med bloggen. Det stora, det som jag lägger mest tid på att fundera på texter till är givetvis Allt Om HIF där jag är skribent. Tvåa på listan är skrivarcirkeln, där jag allt som oftast sitter in i det sista med texterna och ibland blir ju kvalitén därefter. Mitt projekt om Ernst Abbe går på sparlåga, bloggen går ju upp och ner och sist men inte minst har jag en text om rekonstruktionen av Vm -74 som ligger ock kliar där inne. Men det är en helt annan historia.

Detta skulle ju handla om inspiration. Jag stod i dag på jobbet och lyssnade på podden This American Life. I en av delarna av det senaste avsnittet så berättar en komiker om hur hon introducerade sina klasskamrater i lågstadiet för Roling Stones. Specifikt låten You can’t always get what you want.

Det är en av mina favoritlåtar och genast när den började spelas var jag tvungen att pausa och ta upp telefonen och göra en minnesanteckning. You can’t always get what you want, skrev jag och fortsatte att skriva några stöd anteckningar om fingertoppskänsla och sportchefen i laget i mitt hjärta Helsingborgs IF.

Sent kvällen innan hade det kommit ut uppgifter som i förmiddags bekräftades. May Mahlangu en av de tongivande spelarna i laget hade bestämt sig för att skriva kontrakt med en annan klubb i Allsvenskan. Uppgifterna fick många supportrar att skriva en hel del upprörda saker på nätet. Bland annat att man tyckte att sportchefen inte gjort sitt jobb speciellt bra. Min tanke när jag hörde låten var att skriva ett inlägg till hans försvar.

När jag kom hem satte jag mig vid datorn och drog igång låten på Spotify. Då fick jag en helt annan bild i huvudet. Säsongsavslutningen på Californications fjärde säsong. Den är helt magisk. Och det är just You can’t always get what you want som spelas. Så jag sitter där och skriver samtidigt som jag tittar och plötsligt hör jag hur Hank Moody huvudkaraktären säger: I don’t know. I don’t think I’ve ever known. I think sometimes you get it right the first time and then it defines your life. It becomes who you are.

Med de orden beskriver han varför han älskar den han älskar och försöker leva med serien igenom. Men när jag hörde orden så kunde de likväl beskriva varför man älskar det fotbollslag man gör. Så jag började väva in det ovanstående citatet i den text jag höll på att skriva. När jag satte mig ner för att läsa genom texten såg jag hur spretig den var. Jag försökte skriva om, ändra formuleringar och binda ihop. Skriva om min längtan till det som snart börjar. Den Allsvenskan premiären.

Men till slut insåg jag att det inte bara blev för långt. Det blev spretigare än det här inlägget nu har blivit. Så jag fick slänga en hel del av min text. Eller inte slänga, spara. Kanske kan det komma till pass någon annan gång. I ett annat sammanhang.

Så texten som skulle blivit ett försvar för en sportchef, landade till slut i att det inte alltid är så att man får det man vill ha, i mitt fall menat de spelare man vill ha, men att HIF ofta har fått just de spelare som behövs. Även om det inte alltid har verkat så när man har hört talas om dem. Så en liten ton av försvar blev där till slut ändå.

Annonser