Det mesta kändes bättre idag. Jag tog tre varv på galgberget. Lyssnade klart på The art of happiness. Känns som att jag måste lyssna på den flera gånger. Den och Tisdagarna med Morrie är bra. Sen lyssnade jag på P3 dokumentär om Alexandramannen. Där kom man tillbaka till verkligheten vill jag lova.

I morgon blir det en tur till Väla. Väderprognosen säger regn i två dagar och jag vill inte gå i regnet om jag kan undvika det. Misstänker att jag inte kommer vara ensam där i morgon.

Det kan nog bli en regnig promenad på lördag däremot. Sådana kan vara trivsamma på sitt sätt de med. Så länge det regnar på rätt sätt. Det gör det sällan här i stan.

Skrollar genom mitt flöde snabbare idag. Fastnar inte på allt. Fastnade dock på händelsen i Bromölla. Tre barn inlåsta tillsammans med sin mamma i en tvåa i 17år. Hur lyckas man? Är inte det det ultimata beviset på att man borde prata mer med sina grannar? Att man borde knacka på ibland ändå? Att man inte borde vara som jag? Jag är glad om jag inte hör grannarna. Inte för att jag lägger så stor vikt vid vad som låter hos grannarna.

17år i en tvåa, tillsammans med sin mamma. Vilka typer av lögner har hon berättat för dem? Vilket öde väntar de här barnen nu? Jag vet att de är myndiga, men de har ju inga som helst referensramar utanför 65 kvadratmeter lägenhet. Hur blir man som människa då? Inte kan man kallas vuxen då. Hur skulle man kunna växa som människa?

Hur blir man en människa som håller någon gömd så? Hur kan man få någon att tro att ingen kan komma till ens hjälp? Hur kan man skrämma människor så?

För om det inte är skrämda de där barnen varit, hur har det gått till då?

Annonser