Det var sömnig stämning på caféet idag. Som om alla precis höll på att vakna efter en lång sömn. Inte som det brukar vara där när söndagar ofta är en dag för lucköppning efter kvällen före. Påsken är fortfarande en högtid som håller ställningen där man gör planer och träffar släkten. Många tar sig ut till sommarställen för att fira vårens ankomst.

Jag kan inte säga att jag är besviken. Allt som oftast har jag en blid av hur det ska vara när jag går på café. I stort sett aldrig blir det som jag vill. Jag har för höga krav på min omgivning och har svårt för att anpassa mig när omgivningen inte lever upp till det.

Därför passar en påskdag på café så bra. Det är inte det vanliga utbudet av människor, inte det vanliga pratet.

Jag borde sitta hemma och skriva, problemet är bara att jag inte skriver när jag är hemma. Det är för mycket som stör. Över en dyr mugg kaffe skriver jag även om det mest är svammel.

Det är de avdammade skinnjackornas och uppknäppta dunjackornas tid. Vi vänder den kalla vinden ryggen och kisar mot solen. Vi har fått nog nu och vinterns damm putsas bort. Det är löftena och förälskelsens tid. Det är lätt när kläderna blir färre och tunnare, det är som om än har man inte vant sig vid det, trots att det händer varje år.

Men om en, som jag, har för höga förhoppningar på en mugg kaffe på ett café, hur är det då med förhoppningarna på våren? Kanske är det då dags att inse vissa faktum. Att det kanske är dags att sänka förväntningarna på caféhäng eller börja dricka kaffet hemma där jag kan styra omständigheterna själv.

Kanske är det dags att ordna upp sin vardag istället för att vänta på att någon annan ska hjälpa en med det. Men det är ju så lätt att sitta där med hörlurarna i öronen samtidigt som man funderar på var det är för fel på alla andra. Aldrig är den där bjälken så lätt att bortse ifrån som när omgivningen inte möter ens förväntningar.

Även om jag vill hitta någon att dela allt med så är det en tanke, en tanke om att finna ett sammanhang med någon, men sällan mer än så. För med sammanhang kommer förändring och även som det är något som jag vill och behöver, så är det något som skrämmer. Man vet vad man har och det är en betryggande tanke. För hur ska jag kunna förvänta mig att någon ska anpassa sig efter mina mönster?

För det är ju det jag vill, att någon ska forma sig efter mig. Av någon anledning har jag svårt att se just hur trasig den där tanken är. För när jag sitter där på ett café så är det ju sånt jag vill ha som jag ser runt mig. Sammanhang. Bara det att jag vill ha det på mina villkor. Sakta ser jag mig själv formas från något som går att omformas till något som har en fast form.

Annonser