Det utlovades sol och värme men när jag vaknade var det grått och blött ute. I mångt och mycket en dag som gjord för att ligga på soffan hela dagen. Det blir det inget med dock, för inom kort ska jag sätta mig i bilen och fara iväg. Dagen ska spenderas, först på IKEA i jakt på ett par lampor och senare på Olymipa. Det är dags för #RödLördag och Åtvidaberg är på besök med Roar Hansen i spetsen. Ett lag som ligger sist i tabellen och ett som kanske börjar hitta någon rytm. Det låter som en tuff match i mina ögon.

Det ska bli en skön dag, jag har inte varit på Olympia sen det konstaterades att jag har lunginflammation och jag hoppas att vädret blir lite bättre. Även om en regnvåt plan kan bjuda på trevlig spel.

Det är mycket prat om tacksamhet i samband med den här dagen. Men vem har rätt att bestämma över vem som ska vara tacksam egentligen? Speciellt när det gäller en sak som att befinna sig i ett land? Bilder läggs upp på krönikor och kommentarer till dessa. Någon annan lägger upp en bild med en text om att personen är tacksam för att leva i ett land som människor flyr till istället för ifrån.

Jag är tacksam, det är jag, för att vi lever i ett land som trots att man är bra på att tillverka och sälja något så vidrigt som vapen tar en del av det moraliska ansvar man har på grund av detta. Jag är tacksam att jag lever i ett land som erkänner människors mänskliga rättighet att söka asyl.

Jag är tacksam för att jag lever i ett land som har Astrid Lindgren som sagotant och tänkare. Som har uttryckt:

…jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ‘kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.

Idag klär jag mig i rött och om mina lungor tillåter det kommer jag sjunga men det kommer inte vara några sånger som sjunger fosterlandets lov, däremot är det HIFs lov jag vill sjunga ikväll. Jag kommer inte se ner på någon som däremot väljer att fira det här landets nationaldag, jag hoppas att ni liksom jag får trevligt väder. Jag kommer inte heller känna tacksamhet mot er precis som jag inte tycker ni ska känna det mot en nationalstat. Känn glädje istället.

Annonser