Piratens gravsten 
Jag är inte med på att det är uselt väder. För min del är det svårt att bli upprörd över det. Det är väder, det finns inget vi kan göra åt det. Vi kan fly det som bäst, om man inte vill göra det så har man bara ett val – att acceptera det. 

Jag har under dagen tagit mig genom andra halvan av En bliffpilots bekännelse. Första delen är Thomas Salmes rövarhistoria, något annat går inte att kalla det. Andra delen handlar om en journalists jakt på vad som är sant. Det ger boken en lite bättre dynamik än vad jag trodde den skulle ha när jag läste igår. Den klarnar lite, blir mer nyanserad och lite bättre. Intressant att lägga en dag eller två på men inte så mycket mer. 

Har nu börjat på Kallocain av Karin Boye, förväntningarna är större på den här kan jag säga. 

Under dagen tog jag mig för att åka och handla kattmat. Det blev en ganska rejäl omväg. Jag svängde helt enkelt söder ut och fortsatte förbi Åhus och Yngsjö och svände till skut av i Brösarp. Vägen ut ur Brösap förbi Brösarpsbackar är en av de finaste vägar jag vet. Och där ute på en kulle står en kyrka. Det var blåsigt när man inte hade lä från de vita väggarna men utsikten är vacker. Där ligger Piraten begraven, kyrkstigen är krattad fram till hans sten. Någan hade ställt en liten flaska Piratens Besk där idag och bredvid den låg några enkronor. Pengar som skänks för att hjälpa de anhöriga att underhålla graven. 

Jag gick vidare där på kyrkogården, bland bankdirektörer och lantbrukare vandrade jag sakta, vad gör det att vädret får en att dra jackan tätare omkring sig när man går där och funderar över alla de liv som inte längre finns?

Jag åkte vidare ner och gick upp på Stenshuvud. En styv promenad och jag var glad att molnen inte lät solen värma mer än den kunde, svetten lackade ändå. Knappt två kilometer i kiperad terräng brant uppför och likaledes brant nerför. Vacker utsikt däremellan. Kanske kunde man önskat sig lite klarare, så man kunde låta blicken nå riktigt långt när man stod där på norra skallen. 

Vissa säger att det är så platt här nere, åk till Brösarp säger jag, då kommer det på skam. Men det är något som händer med mig när jag får fri sikt, när inget hindrat ögat förrän horisonten. Det är som att pulsen går ner, kanske är det bara så att kroppen känner att här är jag hemma. Det platta känns tryggt. 

När jag gick där på kyrkogården med den utsikt som den gav, föll min blick på en gravplats. Jag läste inte på stenen för den var lite otydlig, men precis bredvid satt en liten skylt. Ledig gravplats, stod det på den. En liten vit skylt som förkunnar att de som i framtiden vill ligga i vigd jord kommer inte vila som solitärer. Jag vandrade vidare och insåg att inte heller i döden väljer man sina grannar. 

Annonser