Jag tog en tur med bilen häromdagen, hittade vägar som jag aldrig kört och bara åkte runt. Bland skogar, åkrar och byar. Det är ett sätt för mig att varva ner och komma bort från allt. Jag får tillfälle att låta tankarna försvinna. 

Där åkte jag förbi hus och gårdar där människor lever och har tankar och drömmar precis som överallt omkring mig. Jag glömmer lätt det. 

Idag såg jag sista avsnittet av En klassiker. Jag har bara sett ett tidigare avsnitt, det handlar om en grupp människor på olika plats i livet som ska genomföra en svensk klassiker. En av deltagarna en kvinna, ett år yngre än mig, berättar att hon efter ett antal år där hon fokuserat på familj och karriär nu ville ta ett år som skulle handla om henne. Där hon skulle få stå fram och göra vad hon ville. 

För mig är det så långt borta från det jag är. En svensk klassiker är förvisso inget jag skulle ge mig på, det är inte för mig. Men det där att stå tillbaka för något större har jag inte haft något tillfälle som jag har behövt ta ställning till. Är det kanske därför som jag fortfarande efter drygt 10 år i en dåligt planerad etta faktiskt bor kvar i den. Det har funnits lägenheter som varit bättre som jag hade kunnat söka mig till men det innebär ju en flytt och jag bor ganska billigt där jag bor vilket gör att jag kan lägga pengar på annat. Villet gör att jag lägger pengarna på teknik och annat som jag vill ha nu men som inte ger mig speciellt mycket i det långa loppet, förutom då glädjen i att köpa nya saker. 

Jag har vänner som är mitt uppe i det där racet. Flytta ihop, barn, gifta sig, skaffa och eller renovera hus samtidigt som man ska försöka hålla igång arbetslivet och det sociala. Allt inom en ganska kort, intensiv period i livet. Jag borde varit i det där, i stället så tittar jag på de runt om mig och funderar på: a) Hur gör de för att inte bara falla ihop? B) Hur har de blivit så vuxna medan jag fortfarande inte ens kan fixa att veckohandla? 

Vad är det jag har missat?

Annonser