Ryktet om min förkylning är betydligt överdrivet. Jag mår, än så länge, bra. Har börjat fundera på om jag kanske skulle köpa en så där nässköljare och se om det blir bättre.

alla har fel, thåström, xplodera mig 2000 
Men det var inte förkylning jag skulle skriva om nu. Det var musik. Jag har alltid haft en svag punkt för Thåströms album Xplodera mig 2000. Jag hade hört Thåström tidigare men just detta var det första album jag hörde i sin helhet. Det golvade å andra sidan mig. 

Mycket av det han gjort tidigare och senare har jag gillat (även om jag aldrig fattade Peace, Love and pitbulls) men inget har drabbat mig som den skivan. 

Jag kommer ihåg att jag lånade den på Kristianstads bibliotek och något i den skivan gjorde att den gick rakt in i mig. Det kan varit gör att jag hittade den när jag gick på gymnasiet, då hade den varit ute ett par år redan, villet förklarar varför biblioteket hade den. 

Jag lyssnade på den om och om igen, lärde mig texterna utantill. Men sen föll den bort för mig. Kanske hade jag lyssnat för mycket på den? Jag lyssnade inte på den på säkert tio år innan jag plockade upp den igen. 

Den är så industriell och rak som något jag inte hört varken förr eller senare. 

Just låten Alla har fel (igen…) slår mig än idag som lysande. Thåström slår huvudet på spiken när han skriker ut att alla har fel, jorden är platt. Givetvis inte i betydelsen att klotet vi bor på är en skiva utan mer det fokus oå yta vi har som bara har eskalerat. Yta och materiella saker har större tyngd idag än det vi har inom oss. Det tycker jag Thåström pekar på i den låten. 

Att texterna sitter som en smäck fortfarande när jag lyssnar på albumet är ju bara ett tecken på hur mycket jag gillade det från början. 

”Och när vi vinner någoting på vinst-varenda-gång.
Bjuder du mig på pop-pop-popcorn”

Annonser