Etiketter

, , ,

Det ska vara fan till att vara arg på en katt. I alla fall någon längre stund. När den höll mig vaken tidigt i morse var jag väl nödvändigtvis inte vidare glad på honom men när han hoppade upp i mitt knä och för en gångs skull la sig där utan att knota och försöka klättra upp på mitt bröst så var det över. 

Jag satt i fåtöljen och läste, vilket är den stora anledningen till att jag inte ville ha katten på bröstet. Istället låg han stilla i mitt knä den gamle. Jag har en klocka som tickar, en liten sak som jag gjort själv och satt urverk i. Den står på bokhyllan i rummet. Det är ett sådant tickande som skulle vara skönt i ett kök. Från en vägg, över ett köksbord med rödrutig vaxduk. Ett hemtrevligt tickande och det ska gudarna veta att detta kök behöver. Men det kommer det aldrig att få så länge jag får råda. För hur hemtrevligt tickande än en klocka kan låta så tickar två klockor aldrig i samma takt. Plötsligt ligger man där sömnlös och hör hur det tickar ekande från köket, dessutom i otakt med den där klockan på bokhyllan. 

Det har hänt att jag har varit på väg att slänga den där klockan ut genom fönstret. För som med alla klockor så tickar den olika högt. Det kan vara en grinig jävel. När man ligger där och försöker sova så vill den plötsligt bestämma och börjar slå in sekunderna så man tror att viasarna ska ramla av. Men på morgonen är den så tyst och snäll igen som om den nästan vill be om ursäkt för att den står där över huvud taget. Så någon tickande klocka blir det inte i köket, därav heller ingen klocka alls. Vill man veta vad klockan är får man gå in i rummet. För var enda människa förstår ju att två klockor tickar aldrig i takt. 

Ingen lampa över köksbordet och ingen klocka som tickar hemtrevligt och stilla, om än i otakt med andra klockor. En gardin har jag i alla fall och det ska jag vara glad åt. Den skänker mer glädje än klockor och morgontidning till sammans, det är en sanning sen länge. Men något riktigt kök kan det nog aldrig bli. 

Annonser